-

Jag känner mig så jävla tom, allting som sägs, görs och är bara ekar i mitt huvud eller springer runt som en jävla hamster springer i ett hamsterhjul.
Jag är svag, så jävla svag, jag vill inte vara det, men jag orkar inte vara stark, jag kan inte.
Jag tänker inte gå och hålla allt inom mig och låtsas som om ingenting har hänt, det går bara inte att göra så och jag tänker heller inte gå runt och låtsas som om jag inte bryr mig, för det gör jag, och det kanske inte är så konstigt..

Jag har ingen aning om vad jag ska säga, men samtidigt så finns det så himla mycket som jag känner att jag vill säga och få ur mig, men när det väl kommer till skott, så är jag lika tom igen och finner inga ord.

Det jag önskar är att slutet, som egentligen inte skulle komma, hade blivit på ett annat sätt. Det här går inte, jag fattar inte, jag kan inte, jag orkar inte.
Att en människa som har fått en till världens lyckligaste, som har fått en att sväva på moln, som har fått en att verkligen tro på ordet föralltid, bara kan rasa hela ens liv och få en att må såhär dåligt är så jävla sjukt, så jäävla sjukt är det. Men det är väl antagligen så livet är, och som sagt var, för att man ska kunna bli stark så antar jag att man måste få falla och vara ledsen, det är nog väldigt viktigt.. Men nu kommer jag inte kunna resa mig igen, det går inte, det låter helt sjukt, men det kommer aldrig att gå. All luft är ur mig och jag kan inte andas längre, på bara några sekunder så försvann hela mitt liv.
Det här skulle aldrig hända, det fick inte hända. Finns det någon som kan väcka mig ur den här vidriga mardrömmen eller?
Jag önskar att allt var annorlunda, önskar att det här var en riktig mardröm, att jag vaknade och att allting var bra igen, att du var här hos mig, fanns för mig, förstod mig på det sättet som bara du kunde och att ordet föralltid faktiskt var föralltid.
Jag kommer aldrig någonsin igen att tro på ordet föralltid, jag kommer aldrig att bli hel igen, jag kommer aldrig säga att jag inte älskar dig, för det gör jag, alldeles för jävla mycket också, och du kommer heller aldrig att försvinna ifrån mitt hjärta, som sagt var, så står ditt namn inristat i mitt hjärta, och det kommer det föralltid att göra, det är den enda gången jag tror på "föralltid" igen.

Du har vunnit.
Jag ligger ner på marken och du kliver på mig, jag kan inte ta mig upp.
Jag vill att allt ska vara annorlunda, det ska inte vara såhär, det får inte vara såhär, det är totalt jävla förbjudet.

Det var allt för mig i detta inlägg, jag var tvungen att skriva ur mig alla mina känslor, eller det blev inte allt, inte ens nästan. Jag kan inte beskriva mina känslor, min sorg, mitt brustna hjärta, och allt som hör dit. Jag önskar att jag kunde få ur mig det, men nej, det går inte. Jävla skit.